
Gröna rum
Maj är inbrottens månad.
Grönskan exploderar,
tar sig in i rum
för möten och sammanträden
ihop med många viga röster.
Där öppnar sig inre landskap
med gröna vandringsleder.
Tankar strömhoppar
ut genom öppna fönster.
Den förströdde klottraren
ser förvånad att han
textat ordet FRIHET.
Inte ens den mest högoktaniga
prataren når upp till
trädgårdssångarens frekvens
i parken utanför.

Tuvull
Tåget dunkar mot norr i juninatten.
Stämningen är hög ombord
hos hemvändare och turister med fjälldrömmar.
Alla sitter uppe i sovvagnarna, halvklädda.
Sinnena fylls av nattljuset, ingen kan sova.
Det hörs sång och glada röster.
Vi hälsar på i grannkupéerna.
Jag erbjuds plats bredvid en man med gitarrlåda.
Han öppnar lådan
fylld med dubbla smörgåsar och dryckjom.
Mannen bjuder runt i kupén.
Sinnena vidgas. Det här är mer än en resa!
Vi rullar genom dimslöjor och tunnlar av ljus grönska.
Jag drabbas av en himmelsk syn och ropar:
”Vi måste stanna!”
Jag greppar ett rött handtag
och tynger ner med kroppen.
Nödbromsen fungerar
och tåget stannar på den stora myren
som är ett vitt hav av tuvull.
Fönstret sänks
när jag rycker i det breda läderbandet.
Snart är jag ute i det vita,
kroppen är vit, stövlarna är svarta.
Likt en grönbena styltar jag ut på myren.
Hoppar mellan tuvorna.
Hör en röst, som i fjärran:
”Den tokfan drog i nödbromsen!”
Jag svävar vidare buren av
skratt och jubel. Någon applåderar.
Konduktören står på banvallen, icke road.
I ett ögonblick av övermod -
ett hopp i vid båge, som Nurejev.
Jag hamnar i ett gungfly.
Sjunker djupare när jag försöker komma loss, sugs fast.
Lägger mig ner, fördelar kroppsvikten så mycket det går,
tar mig ålande till fastare mark.
Stövlarna blir kvar i dyn.
När jag reser mig upp,
allt annat än vit, är alla tysta.
Möter klasar av spända ansikten i vagnsfönstren.
Så en välbekant flickröst:
”Titta, det är pappa!”
Fotnot:
RUDOLF NUREJEV
1938-93, rysk dansör och koreograf.

Höghus
På mage
med hakan över kanten
känner jag suget från avgrunden.
Långt där nere blånar havet
i en vaggande dyning.
Lunnefåglar ligger på vattnet i flockar,
brösten lyser i solen som snöflingor.
Guanolukten stiger upp
från de varma stupen.
På balkonger med utsikt över Atlanten
sitter vitbrösten med svarta rockar,
morrar och skorrar.
I norr en havsörn
som glidflyger längs stupkanten,
utlöser en lavin av fåglar
som kastar sig utåt, neråt.
Ett fartyg närmar sig, en expedition.
Går in under stupen, på fredat område.
Jag kikarspanar på människorna på däck,
behängda med kameror och kikare.
Snart är alla igång.
Andra skådare anländer -
stormfåglar som seglar längs skeppet
utan att röra på vingarna.
De kollar in besökarna.
Fåglarna följs av stora ögon -
linser hos kameror och kikare.
För de vingburna
ett nytt lärande
trots tusentals terminer
vid Nordatlantens högskola.
Vingslag
I drömmen
vandrar de döda vidare
i oordnade led
efter irrfärder,
efter försök att nå kontakt.
Den nydöde nuddar
knappt
de levandes nu
och nödgas verka
med obetydliga medel.
Någon gång känns
ett lätt vindrag
genom kyrkorummet.
Någon gång raseras
i hemmet en pappershög
som länge varit på glid.
Solstrålen där dammet dansar
lyser på skrivbordet
med den dödes glasögon.
En uppslagen bok intill
om fjärilar
visar bilden av en amiral,
en vandringsfjäril.
Bara katten vet
när hon med ögonen
följer rörelsen ut ur rummet.
