Gröna rum

Maj är inbrottens månad.

Grönskan exploderar,

tar sig in i rum

för möten och sammanträden

ihop med många viga röster.

Där öppnar sig inre landskap

med gröna vandringsleder.

Tankar strömhoppar

ut genom öppna fönster.

Den förströdde klottraren

ser förvånad att han

textat ordet FRIHET.

Inte ens den mest högoktaniga

prataren når upp till

trädgårdssångarens frekvens

i parken utanför.

Tuvull 

Tåget dunkar mot norr i juninatten.

Stämningen är hög ombord

hos hemvändare och turister med fjälldrömmar. 

Alla sitter uppe i sovvagnarna, halvklädda.

Sinnena fylls av nattljuset, ingen kan sova.

Det hörs sång och glada röster.

Vi hälsar på i grannkupéerna.

Jag erbjuds plats bredvid en man med gitarrlåda.

Han öppnar lådan

fylld med dubbla smörgåsar och dryckjom.

Mannen bjuder runt i kupén.

Sinnena vidgas. Det här är mer än en resa! 

Vi rullar genom dimslöjor och tunnlar av ljus grönska.

Jag drabbas av en himmelsk syn och ropar:

”Vi måste stanna!”

Jag greppar ett rött handtag

och tynger ner med kroppen. 

Nödbromsen fungerar

och tåget stannar på den stora myren

som är ett vitt hav av tuvull.

​

Fönstret sänks 

när jag rycker i det breda läderbandet.

Snart är jag ute i det vita,

kroppen är vit, stövlarna är svarta.

​

Likt en grönbena styltar jag ut på myren.

Hoppar mellan tuvorna.

Hör en röst, som i fjärran:

”Den tokfan drog i nödbromsen!”

Jag svävar vidare buren av

skratt och jubel. Någon applåderar.

Konduktören står på banvallen, icke road.

I ett ögonblick av övermod -

ett hopp i vid båge, som Nurejev.

Jag hamnar i ett gungfly.

Sjunker djupare när jag försöker komma loss, sugs fast.

Lägger mig ner, fördelar kroppsvikten så mycket det går,

tar mig ålande till fastare mark.

Stövlarna blir kvar i dyn.

När jag reser mig upp,

allt annat än vit, är alla tysta.

Möter klasar av spända ansikten i vagnsfönstren.

​

Så en välbekant flickröst:

”Titta, det är pappa!”

​

​

Fotnot:

RUDOLF NUREJEV

1938-93, rysk dansör och koreograf.

Höghus

På mage

med hakan över kanten

känner jag suget från avgrunden.

Långt där nere blånar havet

i en vaggande dyning. 

Lunnefåglar ligger på vattnet i flockar,

brösten lyser i solen som snöflingor.

Guanolukten stiger upp

från de varma stupen.

På balkonger med utsikt över Atlanten

sitter vitbrösten med svarta rockar,

morrar och skorrar.

I norr en havsörn

som glidflyger längs stupkanten,

utlöser en lavin av fåglar

som kastar sig utåt, neråt.

​

Ett fartyg närmar sig, en expedition.

Går in under stupen, på fredat område.

Jag kikarspanar på människorna på däck,

behängda med kameror och kikare.

Snart är alla igång. 

Andra skådare anländer -

stormfåglar som seglar längs skeppet 

utan att röra på vingarna.

De kollar in besökarna.

Fåglarna följs av stora ögon -

linser hos kameror och kikare.

För de vingburna

ett nytt lärande

trots tusentals terminer

vid Nordatlantens högskola.

Vingslag

I drömmen

vandrar de döda vidare

i oordnade led

efter irrfärder,

efter försök att nå kontakt.

Den nydöde nuddar

knappt

de levandes nu

och nödgas verka

med obetydliga medel.

Någon gång känns

ett lätt vindrag

genom kyrkorummet.

Någon gång raseras

i hemmet en pappershög

som länge varit på glid.

Solstrålen där dammet dansar

lyser på skrivbordet

med den dödes glasögon.

En uppslagen bok intill

om fjärilar

visar bilden av en amiral,

en vandringsfjäril.

Bara katten vet

när hon med ögonen

följer rörelsen ut ur rummet.