Travers
På andra sidan fjärden
terminalen
med cisterner och rör
lysande likt en stad
på en grekisk ö.
Vår halvö
är som plattast här.
På andra sidan
vid Västerhavet
är landet vertikalt.
Fjäll som stupar ner
i fjordens grönsmälta,
ebbstränder med tång
saffransgul.
Långt ute
i det blyfärgade havet
står oljeriggar
som fröträd på ett hygge
några avställda
rostar
i en bukt av fjorden.
Från fjordbotten
slingrar vägen upp
till passet
med snö och is.
Svåra möten, bilar
som kryper utför,
husbilar som svajar i
fallvindarna.
Högt uppe blir bilden tydlig:
en renspolad klippvägg
där en glaciärtunga hängde
vid förra besöket.
Gröna rum
Maj är inbrottens månad.
Grönskan exploderar,
tar sig in i rum
för möten och sammanträden
ihop med många viga röster.
Där öppnar sig inre landskap
med gröna vandringsleder.
Tankar strömhoppar
ut genom öppna fönster.
Den förströdde klottraren
ser förvånad att han
textat ordet FRIHET.
Inte ens den mest högoktaniga
prataren når upp till
trädgårdssångarens frekvens
i parken utanför.
Tuvull
Tåget dunkar mot norr i juninatten.
Stämningen är hög ombord
hos hemvändare och turister med fjälldrömmar.
Alla sitter uppe i sovvagnarna, halvklädda.
Sinnena fylls av nattljuset, ingen kan sova.
Det hörs sång och glada röster.
Vi hälsar på i grannkupéerna.
Jag erbjuds plats bredvid en man med gitarrlåda.
Han öppnar lådan
fylld med dubbla smörgåsar och dryckjom.
Mannen bjuder runt i kupén.
Sinnena vidgas. Det här är mer än en resa!
Vi rullar genom dimslöjor och tunnlar av ljus grönska.
Jag drabbas av en himmelsk syn och ropar:
”Vi måste stanna!”
Jag greppar ett rött handtag
och tynger ner med kroppen.
Nödbromsen fungerar
och tåget stannar på den stora myren
som är ett vitt hav av tuvull.
Fönstret sänks
när jag rycker i det breda läderbandet.
Snart är jag ute i det vita,
kroppen är vit, stövlarna är svarta.
Likt en grönbena styltar jag ut på myren.
Hoppar mellan tuvorna.
Hör en röst, som i fjärran:
”Den tokfan drog i nödbromsen!”
Jag svävar vidare buren av
skratt och jubel. Någon applåderar.
Konduktören står på banvallen
icke road.
I ett ögonblick av övermod -
ett hopp i vid båge, som Nurejev.
Jag hamnar i ett gungfly.
Sjunker djupare när jag försöker komma loss, sugs fast.
Lägger mig ner, fördelar kroppsvikten så mycket det går,
tar mig ålande till fastare mark.
Stövlarna blir kvar i dyn.
När jag reser mig upp,
allt annat än vit, är alla tysta.
Möter i vagnsfönstren
klasar
av spända ansikten.
Fotnot:
RUDOLF NUREJEV
1938-93, rysk dansör och koreograf.
Höghus
På mage
med hakan över kanten
känner jag suget från avgrunden.
Långt där nere blånar havet
i en vaggande dyning.
Lunnefåglar ligger på vattnet i flockar,
brösten lyser i solen som snöflingor.
Guanolukten stiger upp
från de varma stupen.
På balkonger med utsikt över Atlanten
sitter vitbrösten med svarta rockar,
morrar och skorrar.
I norr en havsörn
som glidflyger längs stupkanten,
utlöser en lavin av fåglar
som kastar sig utåt, neråt.
Ett fartyg närmar sig, en expedition.
Går in under stupen, på fredat område.
Jag kikarspanar på människorna på däck,
behängda med kameror och kikare.
Snart är alla igång.
Andra skådare anländer -
stormfåglar som seglar längs skeppet
utan att röra på vingarna.
De kollar in besökarna.
Fåglarna följs av stora ögon -
linser hos kameror och kikare.
För de vingburna
ett nytt lärande
trots tusentals terminer
i Nordatlantens larmande
lärovärk.
Trashure
Inåtvänder
ner i den växande
skräpkällaren.
Under taket flammar
nätverket ljudlöst
som upplyst av
nattlig åska
avlägsen.
Där kan man finna
det oväntade
det aldrig sedda
det aldrig uttalade.
Ta bara RANPAUPRAPAT.
Låter kanske som en stad
på norra Sumatra
men här på gatan
har i alla fall namnet
aldrig uttalats.
Städpatrullen
från firma
Användbarheten
har varit här
under natten.
Kvasten har gått i mitten
men utåt väggarna
tilltar vildheten -
härvor av trådar
hänger fritt.