Droppvis

Ner
faller orden
droppvis
möter laget under
fuktrosor slå ut
spår av vinglasets fot
söta dunster
i skuggan
pratet sinar.

​

​

​

​

I övre våningen

hemma hos lindblommorna

övar bikören.

Tagen av tonen 

försöker jag tyda:

ett O

ett ljust O

(naggas i kanten)

ett halvt O

månskäran

spädbarnets leende.

​

​

Travers

På andra sidan fjärden

terminalen

med cisterner och rör

lysande likt en stad

på en grekisk ö.

Vår halvö

är som plattast här.

På andra sidan

vid Västerhavet

är landet vertikalt.

Fjäll som stupar ner

i fjordens grönsmälta,

ebbstränder med tång

saffransgul.

Långt ute

i det blyfärgade havet

står oljeriggar

som fröträd på ett hygge

några avställda

rostar

i en bukt av fjorden.

Från fjordbotten

slingrar vägen upp

till passet

med snö och is.

Svåra möten, bilar

som kryper utför,

husbilar som svajar i

fallvindarna.

Högt uppe blir bilden tydlig:

en renspolad klippvägg

där en glaciärtunga hängde

vid förra besöket.

Tuvull 

Tåget dunkar mot norr i juninatten.

Stämningen är hög ombord

hos hemvändare och turister med fjälldrömmar. 

Alla sitter uppe i sovvagnarna, halvklädda.

Sinnena fylls av nattljuset, ingen kan sova.

Det hörs sång och glada röster.

Vi hälsar på i grannkupéerna.

Jag erbjuds plats bredvid en man med gitarrlåda.

Han öppnar lådan

fylld med dubbla smörgåsar och dryckjom.

Mannen bjuder runt i kupén.

Sinnena vidgas. Det här är mer än en resa! 

Vi rullar genom dimslöjor och tunnlar av ljus grönska.

Jag drabbas av en himmelsk syn och ropar:

”Vi måste stanna!”

Jag greppar ett rött handtag

och tynger ner med kroppen. 

Nödbromsen fungerar

och tåget stannar på den stora myren

som är ett vitt hav av tuvull.

​

Fönstret sänks 

när jag rycker i det breda läderbandet.

Snart är jag ute i det vita,

kroppen är vit, stövlarna är svarta.

​

Höghus

På mage

med hakan över kanten

känner jag suget från avgrunden.

Långt där nere blånar havet

i en vaggande dyning. 

Lunnefåglar ligger på vattnet i flockar,

brösten lyser i solen som snöflingor.

Guanolukten stiger upp

från de varma stupen.

På balkonger med utsikt över Atlanten

sitter vitbrösten med svarta rockar,

morrar och skorrar.

I norr en havsörn

som glidflyger längs stupkanten,

utlöser en lavin av fåglar

som kastar sig utåt, neråt.

​

Ett fartyg närmar sig, en expedition.

Går in under stupen, på fredat område.

Jag kikarspanar på människorna på däck,

behängda med kameror och kikare.

Snart är alla igång. 

Andra skådare anländer -

stormfåglar som seglar längs skeppet 

utan att röra på vingarna.

De kollar in besökarna.

Fåglarna följs av stora ögon -

linser hos kameror och kikare.

För de vingburna

ett nytt lärande

trots tusentals terminer

i Nordatlantens larmande

lärovärk.